Till alla som nu sörjer att inte längre kunna åker Uberpop

Till alla som sörjer att Uberpop försvinner. Eller till dig som hört att detta beror på regelkrångel och stelbenta sosse-Sverige.

På twitter och Facebook frågar sig folk vad alla tonåringar ska göra nu. Tänk på alla 16-åriga tjejer som inte har så mycket pengar, men med hjälp av Uberpop har kunnat ta sig hem i trygghet. Och tänk på chaufförerna som har behövt lite extra pengar, som nu tappar sin extra inkomst. Varför kan inte dessa två bara få sköta sitt utan att staten lägger sig i? Som om Uberpop är en god problemlösare som glädjedödaren staten nu kommer och sabbar för (som vanligt när det händer något kul).
Ja, det är vad som cirkulerar.
De vill inte säga vad Uberpop egentligen är: svarttaxi.

I mångas ryggrad sitter det inpräntat: svarttaxi är något att undvika, något att vinka förbi och absolut inte hoppa in i ensam efter en krogkväll. Det var innan Uberpop gjorde det trendigt.
Att Uberpop är svarttaxi är inte min åsikt, utan är något som domstol har kommit fram till 27 gånger i Sverige. När skattepengar ska användas till städhjälp och renoveringar, då säljs det in med argumentet att svarta jobb ska bli vita. Det är då tydligt att svarta jobb är något som ska minimeras, bort, inget att önska. Men för Uberpop verkar inte detta gälla.
Det har istället krävts att taxibolagen ska anpassa sig till den nya verkligheten.
Jo, absolut.
Men vet ni hur man ”anpassar” sig till att Uberpop kör för så lite pengar?
Jo, man måste isåfall sänka lönerna ordentligt för de riktiga taxichaufförerna.
Taxi Stockholm, som är de enda som har krav på kollektivavtal i Stockholm, har idag en garantilön på 18500.

Och förarna för Uberpop?
DN har exempel på förare som blivit fällda i domstol, efter Uber garanterat dem att vad de gör är lagligt. De har alltså blivit lurade att köra svarttaxi.
”Uber tjänar pengarna medan förarna får ta smällen, säger Mustafa Al-Saraj, en av 21 förare som hittills dömts för svarttaxiverksamhet.”
DN beskriver hur en resa genom Stockholm på 20 minuter kostar ungefär 100 kronor. Per fullarbetad timme blir det ca 300 kronor. Då är det lön, sociala avgifter, bensin, allt som ska täckas på det, PLUS att Uber ska ha sin andel från föraren.
Vad är det kvar till chauffören? 100 kronor i timmen?
50?
30?
Jag har svårt att tänka mig att någon av dessa Uber-hyllare skulle tänka sig att själv jobba för den summan utan försäkring eller trygghet.

Nu sätts en bild av att regelkrångel gör att Uberpop försvinner.
Ja, detta stämmer om det med ”regelkrångel” menas det faktum att svarttaxi är olagligt i Sverige.
Alla som hyllar att Uberpop gjort det möjligt för 16-åringar att ta sig hem på kvällar, de hyllar att 16-åringar kunnat åka svarttaxi.
De hyllar att chaufförer lurats att köra svarttaxi.
Och när de ber resten av taxisverige att anpassa sig, då betyder det att alla som kör taxi lagligt ska sänka sina löner

Livet är just a question of time

dd

Vi står på en takfest, det är lite för kallt egentligen men vi dricker bubbel ur plastglas tills vi blir varma. Mina skor är så höga att jag helst inte vill gå runt, så jag har parkerat mig på en plats i ett gäng och står still där. En kille har också stått där länge men inte sagt så mycket, han är inte så bubblig trots att han är från USA.

De andra ska hämta mer dricka så han och jag blir kvar. Tystnad i tre sekunder,
sedan frågar han hur det är att få betalt för att skriva.
- Words are very unnecessary, they can only do harm, säger jag och möter hans blick.
Han är tyst.
Tar en klunk bubbel.
Ögonen tittar på mig över plastkanten. Han sänker glaset.
Sen.
- Are you just quoting Depeche Mode-lyrics now? frågar han.
- No, svarar jag snabbt.
- Yes you are.
- No, thats sick, why would i do that, frågar jag med hård röst.
- I dont know. I wouldnt have guessed that someone at this party could quote Depeche Mode, säger han mjukt.
- Neither did i, svarar jag.

De andra kommer tillbaka med bubbel och vi tittar inte på varandra igen.

Mayday – earth to bitches


Jag är utmattad när jag vaknar
Är inne i en period med massa drömmar
Vaknar 02 och 03 och 04 och 05
skriver ner långa stycken
När jag vaknar 07 går jag upp
och försöker tyda lapparna
”10 missade samtal från Nicki Minaj, visste vad hon ville”
”Skålade med honom men missade poängen”
”Kroppen stötte ut gammal metallbit”.
Som om min hjärna skickar små ledtrådar
till vad den egentligen tänker på
Men den har skapat en bra kod
för jag förstår inte i dagsljus
även om det verkade självklart 02.00
Kanske är det en skrifts som bara kan tydas
mitt i natten
Kanske försvinner den riktiga poängen
När en dag full med saker att göra väntar.

Du säger du läst min text, några killar står och slåss, jag säger förlåt för den handlar om oss.


Hela veckan har bestått av att sitta i skolans bibliotek.
Läsa avtal, tolka lagrum, förstå rättsfall.
Matlådor tas med och ryggen blir sned för att jag bär så tungt.
Kiropraktorn i onsdags skakade på huvudet när han såg min väska.
På tunnelbanan efteråt stals min telefon. Det var mycket folk, jag och en klasskompis stod upp och pratade på väg till universitetet.
Vid en station kände jag en liten puff mot höften, vid fickan där jag hade min iphone.
”Nu stals min mobiltelefon” sa jag till henne.
Jag hoppas den är till glädje.
Via ett program skrev jag ett meddelande som automatiskt dyker upp på skärmen.
”Vi har ett fotografi på dig din tjuv och kommer leta tills jag hittar dig” ungefär. Det var en lögn, jag har varken ett foto eller ork att jaga tjuven.
Jag trodde det skulle bli jobbigt att vara utan telefon, men det är ganska befriande och roande. Att bestämma i förväg exakt var och när det är dags att mötas upp.
Fråga folk på tunnelbanan om vägbeskrivningar och kasta sten på fönster tills du tittar ut och vinkar glatt när du ser det är jag.

Du öppnar.
Vem behöver då en telefon?
När jag har lagrum och rättsfall,
en kiropraktor som rätar ut ryggen
och du som öppnar.

Du skulle bli något stort, nu leker du krig på byråns höstkickoff

Innan ska jag sova räknar jag dem
skotten i krukorna
tio stycken små gröna knappnålar i brun jord
Nästa morgon är de tolv
välkommen
Hjärtat är fullt av stolthet
Jag tar bild och skickar till många i telefonboken
vissa jag inte talat med på länge
Alla reagerar med samma glädje
Ett nytt jobb eller en pojkvän kan väcka tusentals känslor hos andra
men gröna små liv
skapar bara en varm känsla av hopp innanför huden
hos alla som får se dem
Nu är de fjorton

Whats broken can always be fixed, but whats fixed will always be broken.

Mamma är här men inatt var jag vaken länge.

Har ett långt skrivprojekt som fastnat, men igår när jag skulle sova insåg jag att en karaktär måste dö för att historien ska bli riktigt bra.
Så när alla andra sov satt jag i sängen och beskrev det här hemska.

När jag var hos pappa förra veckan planerade vi äventyr och läste högt ur en av våra favoritböcker.
Jag har samma bok hemma hos mig, men med några sidor urrivna.
De bästa sitter nämligen på väggarna i ramar.
”Nästa ska säga något om mitt år” sa jag och lät slumpen hitta en sida, en text, som skulle ge ton. Den om båten som längtar till sjöss men ändå är rädd vet jag exakt var i boken den finns, så jag kunde alltid återvända till den för att hitta något som smakar hemma.

Snart kommer min vän Anna hit. Vi ska göra drinkar och äta smaskiga små maträtter.

Jag tycker året gått snabbt.
Hade inte blivit förvånad om det visade sig att världens tidräknare gjort fel så det egentligen är februari 2014 nu.
Då hade jag skrivit texter där jag beskrev att jag känt det på mig.
Forskare hade undrat hur detta stora fel gått till, en hel värld lurad.
Jag hade vetat att allt är som det ska.

I had a good time at the party when everyone had left

För mig var 2014 ett fantastiskt år.
Jag jobbade på Aftonbladet och skrev krönikor åt fyra andra tidningar.
En sen kväll på Berghs träffade jag killen som nu är min pojkvän.
Fick stipendium för att resa till New York och kolla Hillary Clinton-kampanjen.
Min systerdotter kom till världen och snart hälsar jag på henne.
Jag kom in på mina två drömskolor och valde att börja på juristprogrammet.

Men alla de där sakerna är ju inte det riktiga livet. Det är saker som händer och är fantastiska och känns overkliga. Men det är inte hela sanningen. Det är verkligheten med för många instagram-filter, så till sist ser man bara förstärkta konturer av ett liv.

En annan bild är: jag har varit rädd det här året.
Orolig för att ha något faktafel i texter jag skriver, att föreläsningar jag håller ska bli dåliga. Jag saknar min släkt i Jämtland så det värker i hjärtat. Jag är orolig att bli av med lägenheten eller att bli sjuk. Mina föräldrar får lyssna på min ängslighet.
Men jag tänker också att de där sakerna kanske inte behöver stå emot varandra.
2014 kanske var ett år med både rädsla och lycka för att jag gjorde så nya saker.

Ett år med starka känslor.
Jag väljer det före tomhet.
Mitt pickande rädda modiga kanin-hjärta är något jag tackar.

Jag somnar varje kväll och längtar efter morgonen

Jag samlar energi hos mig själv.
När min kalender är full finns det bara ett sätt att hinna med: att slöa i soffan. Att åka hem efter lunch och vila, se ett avsnitt av Orange is the new black, laga middag, äta choklad, läsa en bok.  Det är så jag blir effektiv. Nästa dag kommer jag ha energi. Chokladen och tv-tittandet och vilandet masserar hjärnan och smörjer hjärtat.

Jag somnar varje dag och längtar efter morgonen.
Imorse vaknade jag 06.15 ute i Bromma.
Det ösregnade och blåste. Jag har fått ont i ryggen av att bära runt på lagboken.
Men det kändes inte tungt att stå i mörkret och vänta på ljuset från Nockeby-banan.
Ibland är det mycket som ska hinnas med, andra kvällar lugna.
Det gemensamma är att de tillsammans skapar trivsel.
Att trivas i sitt liv.
Tacksamheten.

My friend – nothing is ever the matter with you. I’m glad to see it, but I don’t believe it.

Jag har börjat gnissla tänder.  Det låter som om jag tuggar på en legobit, enligt säkra källor. På morgonen är jag utmattad i käkarna och det strålar i huvudet. Äter havregrynsgröt till frukost men det är ändå svårtuggat.

Vad är det för prestationsångest som gör att jag får dåligt samvete av att gå till tandläkaren? Att skaka på huvudet när hen frågar om tandtråd, godisvanor och andra saker det inte går att svara på. Rädslan för att ha skapat svarta små hål där det borde vara vitt och starkt. Jag vill berätta om andra saker jag är bra på. När tandläkaren pratar om karies och dåliga vanor vill jag ge en annan bild.

Jag kanske glömmer tandtråd och ringer mina vänner för sällan men går alltid upp tidigt på morgonen. Jag äter godis nästan varje dag men är extremt snabb på att sätta upp affischer. Jag går till tandläkaren för sällan men kan sitta och läsa en låttext i timmar för att försöka komma på vad det är som gör den så bra. Jag skriver nästan alltid brev till författare jag tycker skrivit bra saker, är bra på att läsa av när någon känner sig utanför, vill förändra världen och sover åtta timmar varje natt.

Det måste vara värt något, ska jag säga.
Jag är inte bara de svarta små hålen.

Mitt feministiska hjärta gör att jag röstar på Socialdemokraterna

Jag är feminist. Och sosse. Det är ingen hemlighet. Det syns här på min blogg och när någon frågar vad jag ska rösta på tvekar jag inte. Det kommer säkert skrivas massor av inlägg och debattartiklar om varför feminister av taktiska skäl inte borde rösta på feministiskt initiativ. Jag säger: rösta på det du vill. Jag ska berätta en annan sak. Varför mitt feministiska hjärta slår för Socialdemokraterna.

Alla som kallar sig feminister har ett ögonblick där de för första gången säger det högt. För mig var det på högstadiet.
En lärare frågade vilka i aulan som var feminister och jag var den enda som sträckte upp handen. Min arm var ensam uppe i luften och 60 par tonårsögon vände sig mot mig i aulan. “Jaha” sa läraren och gick vidare. Men ingen annan glömde. Allra minst jag som försökte vara modig och möta folks blickar.
Efteråt frågade mina klasskompisar varför jag var feminist.
Jag slog ner blicken och mumlade att kön inte ska spela roll för vad man får göra i livet. Mina vänner sa att dom håller med.
Plötsligt var vi flera feminister. Vi kunde ifrågasätta varför idrottsläraren förutsatte att tjejer var dåliga på sport och varför tjejerna alltid fick stanna kvar och städa på hemkunskapen. Vi blev modiga och jag kände mig lika cool som Beyonce här när jag tog diskussioner:

Men den tonårstjejen hade varit besviken på Sverige idag. Min lärare lärde mig då att vi är bäst i världen på jämställdhet. Så är det inte längre. Det går till och med åt fel håll. Klyftorna i Sverige ökar och vilka drabbas hårdast? Kvinnor.
Vilka blir sjukast på grund av sin dåliga arbetsmiljö? Kvinnor.
Vilka har högre utbildning men lägre i lön? Kvinnor.
Men anledningen till att Sverige går åt fel håll är inte för att det saknas feministiska partier i riksdagen  - utan att högern styr. Ni vet dom som genom historien har varit emot typ ALLT som har med jämställdhet att göra.

Reinfeldt och hans högergäng kan fortfarande vinna valet.
Om jag på valnatten får veta att vi i FYRA ÅR TILL ska fortsätta med en politik som slår allra hårdast mot kvinnor som sliter i vården, som är utförsäkrade, sjuka, och jobbar deltid så tappar jag hoppet.
Det kommer krossa mitt feministiska hjärta på riktigt.

För mig är socialdemokrati att i sakfråga efter sakfråga ha ett självklart feministiskt perspektiv. Men också: klass och bakgrund och andra faktorer. Det är inte radikalast som är bäst. Det är den som har många med sig och kan förändra på riktigt. För: bostad, arbete, vård, fördelning av pengar och skola är OCKSÅ feministiska frågor. Politik handlar om makt och jag tror att Socialdemokraterna kan se till att Sverige blir mer jämlikt och jämställt.

Men jag kommer också rösta på Socialdemokraterna för att jag vill att fler ska bli feminister. Som på mitt högstadie – när fler är med går det att vara lite starkare, lite modigare. Feminism växer när den sprider sig. Man kanske får kompromissa lite – men det går åt rätt håll. När mina vänner i försvarsmakten eller som arbetar i skogen eller inte har något jobb också får chansen att för första gången säga: ”ja, jag är nog feminist”, då vinner vi alla.

På högstadieskolor ska fler våga räcka upp handen och säga att de är feminister. På valnatten hoppas jag att vi kan fira starten för ett mer jämlikt och jämställt Sverige. Därför följer jag mitt feministiska hjärta.
Därför röstar jag på Socialdemokraterna.

Though im good with words ive never been good with words.

Jag har börjat på juristlinjen på Stockholms universitet. Ibland måste jag upprepa det för mig själv. Det är flera hundra sidor att läsa varje dag. Mycket att skriva. Många roliga fester att gå på. Min hjärna växer. På kvällarna kollar jag på ”Suits” som handlar om en advokatbyrå i New York. På nätterna drömmer jag om att åka till USA och kampanja när Hillary Clinton ställer upp som president.

Jag kom in på min drömskola Berghs. Jag såg ett liv framför mig med text och New York och färg. Men jag valde jurist. Det känns bra 98 procent av tiden. Okej kanske 90 procent. Ibland på en föreläsning skakar marken. När någon nämner reklam skär det i hjärtat. Jag tänker ibland: har jag valt en grå väg? När jag var på Gröna Lund i lördags åkte jag en snabb karusell med höga höjder och snabba svängar. Tänkte: här kanske jag ser klart. Men det jag minns är bakhuvudet på den framför mig.

Mitt liv är bra. Jag växer och utmanas. Allt jag skulle behöva nu är några fler timmar på ett dygn så jag kan skriva mer eget. Om jag blir en riktigt duktig jurist kanske jag lyckas förhandla till mig 3 extra timmar varje veckodag.

Jag minns att vi var tillsammans. Allt det andra har jag glömt.

Jag hade tagit beslutet.
Att bli tyst nunna i ett katolskt kloster var nästa steg.
Inte för att jag tror på gud, utan för jag är trött på mitt prat.
Jag orkar inte höra min egen röst älta samma beslut en gång till.
Inte över ett glas vin på en middag, inte i telefon med pappa, inte knacka hos syon.
Så jag bestämde mig för att en tyst nunna är det enda logiska alternativet.

Dagen innan avresan till klostret höll jag på att rensa ur kylen och slutstäda lägenheten när du som är min största svaghet ringde. Tveksamt trycka jag på ”svara”.
Du var glad och frågade vad jag gjorde.
Jag tittade på alla måsten: kylen, väskorna, städsakerna, räkningarna men svarade ”ingenting”.

Du hämtar mig tio minuter senare.
Jordgubbar, badkläder,  isglass som rinner.
Solkräm och fräknar som får färg direkt ändå.
Mellan baden frågar du vad jag skulle göra nu till hösten nu igen.
Du säger det avslappnat och nyfiket.
Jag öppnar munnen för att svara.
Du skrattar, avbryter.
”Eller säg inte, det spelar ingen roll”.

Jag hade tagit beslutet.
Men jag hade inte räknat med dig.
För då spelar plötsligt inga
logiska, uträknade beslut
plötsligt någon större roll.

En försvunnen vagn med människor i en bleknande dröm

I dag kom jag till Tunnelbanestationen ”gamla slussen”. Där gick den första tunnelbanelinjen. Gamla Slussen ligger precis bredvid den ”vanliga slussen” fast djupare under marken.
Varför den inte används?

För många år sedan försvann ett tåg fullt med passagerare. Mellan två stationer. Poff.
Ingen har hittat delar av vagnen eller spår som kan visa vad som hände med passagerarna. Detta drömde jag om nu på eftermiddagen. Jag kom hem och slumrade till lite i soffan.

När jag vaknade var jag fundersam.
Inte finns det något som heter gamla slussen? Fler borde ju prata om det där tåget isåfall. Efter någon minut vaknade resten av hjärnan till.
Hela detta huvud ska nu skriva en uppsats om massmedia till skolan.  Funderar på om min drömvärld kan få en plats i den uppsatsen.

Anders Borg (M) får en fråga om Nuon! Kan du hitta svaret?

Anders Borg vägrar svara på vilka i regeringen som var informerade om Nuon – och verkar dessutom inte ens tycka det var ett dåligt köp.


Igår var Anders Borg (M) på min skola. Vi hade föreläsning när läraren sa att finansministern skulle föreläsa i samma sal direkt efter lektionen – så vi kunde sitta kvar och lyssna. Det var fullsatt och Borg talade om hur svensk ekonomi är stark. Sedan var det frågestund och jag viftade som en galning. Jag fick ställa den allra sista frågan. Om vad? Det ingen i regeringen vill svara på:
Nuon såklart.

Ljud: Min fråga till Anders Borg (resten av inspelningen finns längre ner i inlägget)
”Jag ska försöka vara kortfattad. Du och regeringen ni har ju väldigt stort fokus på att Sveriges ekonomi ska vara stark och välskött. (Här ser Anders Borg ut såhär:
Just därför tänker jag ställa en fråga om den här Nuon-affären (här ser Anders Borg ut såhär):

Den har ju kallats för den sämsta affären i Sveriges historia och man förlorade 33 miljarder var det va? För dom pengarna hade man till exempel kunnat spela in 83 säsonger av Game of Thrones, min favoritserie. Så jag tänkte att du kanske kan svara lite på vilka i regeringen som var informerade och godkände det här? För när man lyssnar på Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt så skyller de ju bara på varandra, så jag tänkte att du kan vara den ärliga här. ”

Min fråga var alltså VILKA i regeringen som var informerade och godkände köpet. Kan du hitta svaret?

Anders Borg: ”Jag ska gärna berätta om den här Nuon-affären. Nuon är ett Holländskt elbolag. Nuon har, hade då tio kraftstationer. Då ihop med sina elkraftverk. Och så hade man lagt dem i ett bolag och vi köpte alltså det här av Holländska kommuner. Av de här elkraftverken så var åtta av tio gasdrivna. Det beror på att man har naturgas utanför Hollands kust och de använder det för sin gasproduktion. Då trodde man att det här skulle vara en jättebra affärsidé och ingen kritiserade det när det genomfördes. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och Miljöpartiet var i grund och botten för det här. Miljöpartiet och Vänsterpartiet tyckte det var fel att vi köpte mer naturgas därför att naturgas också bidrar till koldioxidutsläppen.”

Okej, inget svar än. Men det kanske kommer?

Anders Borg: ”Sedan har det inträffat ett par saker. Den stora och viktiga saken är att amerikanerna har börjat med skiffergas. Det har gjort att USA idag är i praktiken är självförsörjande på energisidan. Det har gjort att all den kol som amerikanarna tidigare köpte den dumpades nu i Europa.  Och från säg 2011/2012 så kollapsade kolpriserna ner (?).Till det här kom, i och med att lågkonjunkturen var rätt besvärlig så var aktivitetsnivån låg och då sjönk också kraftigt priserna på utsläppsrättigheterna. Och det där har störst effekt på just naturgasproducerad el och då har priserna på det sjunkigt kraftigt och då har vi fått skriva ner värdet på Nuon.”

Inget svar än. Jag inombords just då:

Anders Borg: ” Hurvida vi har förlorat pengar på detta eller inte vet vi inte ännu därför att det beror på hur det långsiktigt utvecklar sig. Vi har fått ut i runda slängar sju åtta miljarder varje år ut Vattenfall under den här perioden och under den tid vi hade dessförinnan tror jag att man fick ut en två miljarder per år ifrån Vattenfall. Så i grund och botten har det inte kostat vare sig ett enda avsnitt av Game of Thrones eller i sjuksköterskor för det bestäms av den avkastning (?) på det kapital Vattenfall har ”

Jag inombords:

Anders Borg: ”Den bedömning vi nu gör gemensamt tror jag idag både i regering och riksdag är att Vattenfall ska vara mer fokuserad på Sverige och det finns egentligen inget skäl att äga stora kolproduktioner, stor kärnkraftsproduktion i Tyskland som Socialdemokratiska regeringen köpte och kanske inte heller att egentligen äga naturgasproduktion i Holland som vi köpte, utan det kanske bättre att vi försöker producera det billigare i Sverige. Så att i grund och botten, Ja, alla som visste att amerikanerna skulle upptäcka skiffergas kan naturligtvis räcka upp handen och kritisera oss för den affären men det var ju ingen som sa det vid det tillfället och i grund och botten var det inte heller känt då. Förhållanden har ändrats och då blev det en dålig affär. Vi borde naturligtvis ha jobbat mer med den när det begav sig men det är så att säga bakgrunden. Nu har jag pratat för länge här.

Hittar du svaret bland all konstig fakta? Kan du se att Anders Borg NÅGONSTANS svarar på vilka i regeringen som var informerade / godkände köpet? Hör gärna av dig, för jag hittar det inte. Tipsa mig gärna på @neaswedenmark (twitter) eller hör av dig till Maud Olofsson. Antingen så vet han inte, vill inte säga det, förstod inte frågan eller ville VÄLDIGT gärna prata om andra saker.

Anders Borg vägrar alltså svara på vem i regeringen som visste om köpet – och verkar dessutom tycka att Nuon inte var en så dålig affär. Fortsättning följer antagligen.

Om inspelningen:
Jag har skrivit av en ljudinspelning. Det är frågetecken i parentes i texten där jag är lite osäker på ord. Första delen av ljudinspelningen, där jag ställer frågan, finns i början av texten. Här finns inspelningen av Anders Borgs svar:

Anders Borg del Två

anders borg del 3

anders borg del 4

Mina ben har saknat att dansa på Trädgården en hel natt

Vi hängde på Trädgården när det öppnade. Dansade och drack bubbel och hälsade på alla som också varit instängda på tråkiga uteställen hela vintern.

Mellan låtarna sa vi till varandra: här ska vi bo hela sommaren.

Välkommen hem.

Stockholm ligger öde och världen (jag) håller andan

Min dator kraschade. Pang. Helt plötsligt. Jag stirrade på den svarta skärmen  i 30 minuter. Sedan ringde jag mamma och pappa. Med datorn under armen sprang jag till en reparatör. Han bakom disken frågade om jag hade något viktigt på den. Jag sa: 250 texter, 6000 bilder och ett projekt på 40 sidor som jag jobbat med i ett år.
Har du gjort backup, frågade han.
Nej sa jag och skämdes.

Någon gång såg jag en amerikansk film där några skäller på varandra.
En skrek: ”Du kan plugga på universitetet och du har fått en MacBook av dina föräldrar. Har man det så bra finns det ingen rätt att klaga”.

Mamma och pappa köpte en ny dator till mig.
Innehållet på dem gamla datorn gick att rädda.
Jag gjorde högskoleprovet för skojs skull. Hamnade bland de bästa fyra procenten på verbala delen. Matten var jag över snittet på.
Imorgon åker jag till jämtland.
Jag har inget att klaga på,
känner inte heller något behov av det.

Hjärtat är fullt av: tacksamhet och vårkänslor. I fönstret gror små frön i blomkrukor.  

Äventyren som än så länge bara är dagdrömmar

Jag skriver mina skolarbeten. Jag lämnar mina artiklar. Jag går på fest. Jag fikar i solen. Men jag gör det med en magkänsla som säger: Ta med mig till Paris, Ta med mig till New York, Ta med mig till skogen, Ta med mig på ett äventyr. Ge mig hemliga uppdrag eller en solstol eller en kyss. Jag har sovit, sett tv-serier, skogsvandrat, shoppat, skålat och skrivit.  Tackat nej till jobb. För någon dag sedan fick jag ett mail från en gammal bekant som gratulerade åt att det går så bra.

Statsvetenskap är tråkigt. Skriva är kul. Jag ska söka utbildningar om en månad. Jurist kommer nog högst. Samtidigt: en längtan efter nyhetsredaktioner och noveller och att skriva om äventyren som just nu bara är dagdrömmar.

Jag skriver för journalistiskt säger universitetet. För intresseväckande. De har rätt. Jag fruktar det akademiska språket. Som en smittsam sjukdom jag är rädd ska drabba mig. Håller det ifrån mig. Kanske är det våren, kanske är det besluten, kanske är det en känsla av att vilja ha allt. Äventyren som bara är dagdrömmar väntar.

När jag är med dig blir min röst så gäll.

Musiken i hörlurarna tystnar. Jag går med snabba steg i stövlar och märkesjacka på någon gata i Stockholm. På telefonen ser jag ditt namn. Jag stannar.
”Hej?” säger jag. Jag hade velat låta självklar och ouppnålig men nu blev det ett frågetecken i slutet.

Du ringer för att gratulera. Du hade varit på någon middag där värdinnan inte visste om att vi kände varandra. Hon hade klingat i glaset och läst en text jag skrivit.
”Aldrig har jag tänkt på politik såhär. Jag har insett att jag är politisk!” hade hon avslutat och velat skåla för att få nya perspektiv.

Jag tackade. Du frågade vad vi egentligen håller på med och jag säger drygt ”finns det ett vi?”Du säger att du lyssnat på Maggio 1000 gånger och alltid tänkt på mig. Att faktiskt de flesta låtar plötsligt handlar om mig. Och när du lyssnat slut på batteriet sitter du och dagdrömmer om dig och mig och oss.

Jag går på en gata i Stockholm. Märkesjacka och skinnstövlar. Det är sol ute och jag lyssnar på Maggio. Musiken tystnar inte. Jag stannar inte. Du ringer inte.
För du är inte kär i mig. Det är bara jag som dagdrömmer om dig. Vi:et finns där och bara där.

Jag vet inte om vi drack skumpa men jag vet hur du såg på mig

Du frågar hur jag hinner. Jag minns inte om vi satt vid mitt köksbord
eller om vi låg i sängen och du kliade mig på ryggen eller om vi var ute på Kåken och skålade. Det jag minns är: din fråga, mitt skratt och min spelade dumhet. Låtsades inte förstå. Du sa men seriöst. Jag spelade den coolaste tjejen i stan, sa något i stil med att
”Vill du så hinner du” eller ”Det du ser som en uppoffring ser jag som en investering”
eller något annat töntigt.

Jag hade förväntat mig att du skulle le lite imponerat. Det gjorde du inte. Jag sa därför att jag måste sova, imorgon är det söndag och jag har deadline på 4 texter så jag måste upp 07.00 och skriva. Du kollar på klockan och säger att klockan 7 det är ju om några timmar bara.

Jag sa: Om du har något problem med att jag gillar att jobba så säg det nu.
Du säger: Mitt problem är jag gillar dig och du gillar att jobba.

En dröm utan en plan kommer alltid bara vara en dröm

Jag har öppnat ett nytt sparkonto som heter ”New York”. Igår var jag på Kåken igen. Jag ser Girls på datorn. Dricker kaffe i sängen. Har fått A på alla tentor men den senaste gick nog ganska dåligt. På kvällen gick jag till Bar och politik. Jag har saker att berätta men vet inte var jag ska börja.

Hon sa att vi presterar alltid
Men det farliga med att alltid prestera
Och då alltid känna sig bra
Är att när de dagar när du inte gör det
När du vilar
Och dricker kaffe i sängen
Kommer du känns: nu presterar vi inte
då finns vi kanske inte

18 anledningar till att jag ville gråta när jag läste Karl-Johan.

Bakgrund:  Den 11 november publicerade Expressen en krönika av Karl-Johan Karlsson med rubriken ”Så sjuka är unga tjejers drömmar”. Krönikan handlade om unga tjejers bantning. Han frågar sig för vem de bantar eftersom ”Inte kan det vara för männens skull. Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen”.

1. För att jag vet att han ville väl.

2. För att det blev så fel.

3. För att problemet inte är övervikt eller undervikt eller normalvikt. Utan problemet är att krönikörens poäng är att män gillar inte smala tjejer så vi borde sluta banta.

4. För att krönikören inte förstått det.

5. För att företag tjänar pengar på att ingen har förstått det.

6. För att det är ok att tycka till om kvinnors vikt.

7. För att det inte bara är kvinnors vikt alla tycker till om. Det är kvinnors prestation, utseende, ledarskap, familjeval och fritid.

8. För att skribenten menar att banting är en intern angelägenhet kvinnor emellan.

9. För att kvinnor alltid får skulden.

10. För att i Frankrike har några män gått samman i ”Rör inte min hora” och jag känner att det hör ihop med detta.

11. För att i Luleå fanns Astrid som sa emot sexismen på sin skola och alla vände henne ryggen. Jag känner att det hör ihop med detta.

12. För att på fotbollsgalan fick Anders Svensson en bil som tack för alla landskamper trots  att Therese Sjögran spelat 40 fler och jag känner att det hör ihop med detta.

13. För att problemet inte är tjejers vikt, utan att män har mer makt än kvinnor.

14. För att den där krönikan är ett bevis på det.

15. För att han tar sig rätten att sätta rubriken ”så sjuka är unga tjejers drömmar”.

16. För att det är samhället som är sjukt isåfall.

17. För att när jag var 14 år trodde jag att det skulle vara över nu. Sverige skulle vara jämställt nu. Vi skulle vara jämlika människor nu.

18. För att det är så långt kvar.

Han levde och vi vaknade till

Det är tisdag. Imorse regnade det. Pappa skickade en bild på ett vitt jämtland. Jag fick springa till tunnelbanan. Utanför coop satt en ung kvinna och bad om pengar. ”Tyvärr” sa jag i farten.

Mitt emot mig på tunnelbanan satt en man. Först trodde jag att han var död. Många lager av märkliga kläder. Sår i ansiktet. Knark. Pannan lutad mot fönstret. Munnen öppen. Ögonen stängda.
Det var morgon, precis efter rusningstrafiken.

- Hallå? sa jag ganska tyst.
Ingen reaktion, mer än från folk runt omkring som tittade konstigt åt vårt håll.
- Hallååå. Hallååå är du ok? säger jag högre.
Tänk om han är död tänker jag.
Jag puttar honom på benet och säger

”Hallå!!”

Han öppnar ögonen. Tittar på mig. Tittar ut.
”Det är tisdag idag” säger han.

Vi går in i våra smartphones igen. Han var inte död.
Några timmar senare är jag på väg hem, går förbi coop igen.
Den unga tjejen är borta.

”Jag pluggar psykologi”

Jag har gått helt in i det. Har nyborstad hästsvans och tunga böcker och rosiga kinder. Dricker kaffe på gräset utanför universitetet. Säger till gruppen att ”Ni kan inte trooo vem som smsade” och sen skrattar vi. Pratar om helgen och plugget och lämnar in rapporter.

Jag har gått helt in i det. Men när jag står där och värmer min matlåda eller läser igenom rapporten känner jag också ett kli i bröstet. Som ett litet djur som kliar och vill vidare. Jag vet att det är för jag är van vid att jobba. Vid att prestera på ett mer konkret sätt. Så jag säger till det lilla djuret att det får vila lite, det tar ett tag att vänja sig.

I helgen ska jag till Östersund och plugga matte till högskoleprovet. Jag och min mamma ska låsa in oss och räkna. Jag ska ta saker i rädd ordning nu. Plugga. Lära mig saker. Inte gena.

Hemma på besök.


På flyget till Östersund ser jag flera gamla klasskompisar. Jag tänker att jag borde hälsa, men hinner somna innan vi lyft från Stockholm. När jag står på Åre-Östersund airport ringer jag mamma och frågar vart hon är. Jag ser henne inte.
Hon står 30 meter framför mig men har färgat håret så jag kände inte igen henne.

På den pizzeria jag alltid äter på här sitter några gymnasietjejer. De pratar om samma saker, samma personer, jag pratade om för några år sedan. Det ger mig lugn och rastlöshet på samma gång.

Jag går förbi gator som är fulla av minnen, men det känns inte riktigt som minnen. Det känns som historier jag fått berättat för mig. Och jag berättar dem vidare, som en duktig student som upprepar det hon läst i skolan. Jag berättar om lekar, om barndomsminnen, om gömställen.

Det är något märkligt med gamla hemstäder. Med gator där man vet allt om husen, men inte vet vilka som bor i dem längre. Där du går på gågatan och folk stannar men det första alla frågar är när du åker igen, hur länge du är på besök.
Det är något märkligt med att vara på besök i sitt gamla hem.

Paris vi ska ta hand om varandra

Imorgon åker jag till Paris. Vi ska äta bakelser i en park, dansa på mystiska Le Baron, ha soliga klänningar på dagarna och mörkt smink på nätterna. Luleå var härligt, men det var också skönt att komma tillbaka till Stockholm och SSU-kongress och min egen säng.

Nu Paris, är jag din i några dagar. Och du är min.

I alla siffror finns en sommar

Nu har jag bara några korta dagar kvar i Luleå. Sedan har jag varit här i sju veckor. Skrivit ledare varje dag. 3000 tecken gånger 42 ledare är massor av tecken. Men bland alla dessa siffror finns också annat. Bad och grillning och samtal från läsare och mail och lite saknad. Där finns en sommar 2013. Nu är jag redo för Stockholm igen.

Från en blogg: på gamla fotografier var man tvungen att sitta väldigt stilla, vilket gör att alla ser väldigt allvarliga ut. Då visar det här kortet att ibland kan man inte alltid göra som man borde.

”Vem är du då?”

Vad frågar du en ny person du träffar på en fest, eller middag? Igår var jag ute med mina kollegor på NSD, och vi kom att prata om detta. Att det idag känns det nästan oartigt att fråga ”vad jobbar du med?”, för det säger inte så mycket. Om en person bloggar, har projektanställningar, vikarierar, gör massa olika saker etc säger det inte så mycket att få svar på ”vad jobbar du med”.  När fasta arbeten var vanligare, kanske det sa mycket mer om en person att få reda på vad personen jobbar med, vad dess yrke är.

Idag, menade någon, frågar man istället ”vad sysslar du med?”, för då kan man även få in  område man håller på med, till exempel kommunikation eller entreprenör. Om en person är arbetslös så kan den ändå svara på frågan vad den sysslar med, eftersom man kan väga in en hobby eller så.

Men, invände en annan.  Det är bara en viss typ av människor som ställer den frågan.  Det är på universiteten och i Stockholm man fått lära sig att det är viktigt.

Polishögskolan! Att vilja något.

I natt vaknade jag 04.00 och tänkte att jag måste spy av nervositet. Det var bara timmar kvar till fystesterna inför polishögskolan.

Jag åkte dit. Instruktören ropade ”Är ni KLARA?” och vi ropade ”JAAAAA”. Min grupp hälsade nervöst på varandra. Vi började springa, 2 km under 10 min och 15 sekunder. Så jag sprang och sprang.  Alla som inte sprang stod och hejade. Applåderade. Jublade. När man sprang i mål hurrade alla. Jag sprang 45 sekunder snabbare än gränsen. Vi kramades och sa att fyfan vad bra vi är.

Nästa test: Harres test. En hinderbana, där du ska hoppa, krypa under, göra kullerbyttor etc på tid. Jag var först ut. Hindren är 80 cm höga. Tänkte att nu får det bära eller brista. Så jag hoppade och kröp och hoppade och gjorde kullerbyttor. Det bar, jag klarade det. Alla jublade. Jag skrattade av glädje. Två av tre fystester klarade!

Ett test kvar. Styrka. Att lyfta en docka som väger 77 kilo, och släpa den 15 meter. Jag och min PT har tränat på detta. Har tränat marklyft, bålstyrka, greppstyrka. Tog ett ordentligt tag. Alla hejade. Jag reser mig. Alla tjoar av glädje.

Då. Dunk. Jag tappar dockan. Det lilla plasthuvudet dunsar i marken. Plastögonen stirrar på mig.

Ett försök kvar. Instruktören tittar mig i ögonen och säger att det är sista försöket. Han frågar mig ”Ska dockan upp?” och jag säger ja. Den ska upp. Jag tänker att jag misslyckas inte på detta. Inte på sista momentet. Om jag så ska bryta ryggen. Jag ställer benen som jag lärt mig. Tar ett ordentligt tag. Tittar upp i taket. Spänner benen, magmusklerna, ryggmusklerna, armarna.
Alla applåderar. Ropar. Jag ställer mig upp.

Och tappar den. Det betyder att jag inte klarade fystesterna.

Någon har sagt att man är en riktig stockholmare först när man gråtit på tunnelbanan ensam. Efter testerna satte jag mig på blå linjen, och började storgråta. Sedan grät jag. Snöt mig i tröjärmen. Grät när jag bytte tunnelbana. Satte mig på gröna linjen, fortsatte gråta. Hulk-grät. Min pappa och tränare och alla undrade hur det gått och jag grät och frågade min PT om jag får köpa ett paket cigg nu, för det gick åt helvete. Han sa nej. Han sa att vi ska träna på dockan tills jag kan kasta den där jävla dockan 15 meter om det så krävs. Och pappa skriver att livet ligger framför mig. Och min kusin skriver att allt sker av en anledning, nu kan jag känna efter hur mycket jag vill bli polis.
Alla har rätt.

Det är dags att skriva.

Obekväma allmänintressen


Tack för hjälpen att dela det förra blogginlägget. På några timmar läste 2000 personer det, och flera medier rapporterade om det. OBS inte ÖP eller LT. Men vi har fått en förklaring till varför nu.

I en diskussion på Facebook skriver Stefan Nolervik, f.d kulturredaktör på ÖP att det ”säkert är stort skvallervärde i det här, men frågan är om det är journalistiskt arbete som utförs.” Detta efter att jag konstaterade att det uppenbarligen finns ett allmänintresse. I kommentarsfältet frågar han också en journalist på Sveriges Radio om ”Och du XX, har du tagit på dig rollen att rädda LT från ”förtrycket”?”

Att Sveriges Radio har rapporterat om detta stör även Hans Lindeberg, chefredaktör på ÖP. På sin blogg har han skrivit om detta, med rubriken ”Om radions fantasifulla rubriker”. Han skriver: ”Vad begreppet allmänintresse innebär är kanske lite svårt att sätta fingret på – ett sätt att förklara är som något ”många har nytta av att känna till”. Alltså inte ”det många tycker det är roligt att veta”, vilket skulle kunna kallas skvaller.”

Stefan och Hans och ÖP och Mittmedia skriver inte om skvaller. Det är ju bra. Enligt Hans har ÖP rollen att skriva om det människor har Nytta av att känna till, inte vad de vill läsa. Jag är inte journalist, i mitt CV står istället krönikör, ledarskribent och kommunikatör. Men.

Det verkar finnas ett intresse i att veta hur en ledning påverkar journalistiken. Hur det kan komma sig att notiser blir stoppade. Att personal omplaceras. Journalisten, fackklubben, Medievärlden, Sveriges Radio, minst 2000 bloggläsare. Alla vi undrar. Vi står och väntar på svar. Tycker något är mystiskt här. Vi tittar förvirrat på varann.

Men Stefan och Hans undrar inte. Och så bestäms vad som är allmänintresse, i det här fallet.